Gudmor gillar tillvaron just nu

De senaste veckorna har jag varit som i ett rosa fluff.
Allt har bara handlat om hur Mannen med M och jag ska kunna träffas. Och vi har träffats så mycket som möjligt. Varje helg. Gärna lite förlängd. Jag ler. Han ler. Det är härligt att må så här bra.
Har träffat närmsta familjen. Några flera gånger. Åker land och rike runt. Är än så länge nöjd med den tillvaron. Bara man får umgås så är det ingen belastning.

Träffade även Han med H häromdagen. För en lunch. Mitt krav var att träffas ute bland folk och inget prat om vad vi tidigare hade för relation. Ska vi träffas, över huvud taget, så är det en kompisrelation som måste växa fram.
I början kändes det lite krystat men det ska säkert gå att få en vettig realtion ur det här. Det är vad jag känner. Han hade gärna träffats i en mörkare gränd utan allt folk.

Gudmor chansar på framtiden

Har varit och träffat Mannen med M, i hans stad. Det är så det värker i kroppen av längtan, längtan att må så bra som jag gör i hans närhet. Hur allt blir lätt och möjligt i hans närhet.
Lite svårt innan vi båda fått ner pulsen och faktiskt kunde slappna av i varandras sällskap. Båda vill så mycket men är rädda att gå för fort fram.

Har talat om för Han med H att jag träffat en annan, någon som får mig att må väldigt bra. Underförstått: det gjorde aldrig du. Och jag vill inte ha med dig att göra i framtiden.

Gudmor ler

Små saker som förgyller min vardag är såna här sms: hej härligt att höra från dig, har kliat i fingrarna men vill ju inte verka efterhängsen, sjunger fortfarande. :) kör lungt

Då känner jag att jag själv sitter och fånflinar. Ja, tänk vad härligt, det måste väl ändå vara så här det ska vara.

Gudmor träffar Man

Flera veckor av kontinenter mellan oss. Flera veckor av funderingar om det faktiskt är det här jag ska lägga min tid på. Allt inom mig säger "NEJ!"

Efter att ha varit på semester och faktiskt träffat två fantastiska män så är jag mer övertygad än någonsin. Jag har alltid förstått att den här relationen inte kan leda till något bra. Men med en vecka av bekräftelse, skratt till tårar, att sitta tysta bredvid varandra och vara bekväm i det, att skippa viktiga timmar av sömn för att kunna sitta ute på lokal och umgås. Ja, då är jag mer övertygad än någonsin. Jag måste bryta upp från den destruktiva relationen jag varit i allt för länge. Det är ju det här jag saknat.

Men jag kom hem och Han kom hem. Vi träffades i smyg på en parkeringsplats. Han blev tillfredställd och jag kände bara att jag inte hade där att göra.
Det jag saknat har ju alltid varit att kunna umgås med Honom så som jag umgicks med männen jag träffade på semestern. Men det går ju inte. Allt är ju hemligt. Allt är förbjudet.
Jag vet att Mannen som tittar på mig och kan läsa av mig efter bara ett par dagar. Läsa av hela mig. Han som var som lugnet själv. Jag vet att med honom mår jag bra.
Nu är det ju givetvis förenat med en del problem med den Mannen också. Han är skild sen något år tillbaka och har två nästan vuxna barn. Han deklarerade också väldigt tydligt att han inte är intresserad av att göra den resan en gång till. Jag vill inte bli berövad möjligheten att få barn. Jag vill själv vara med och välja om jag ska få ta chansen att få bli mor till en liten.
Jag fick aldrig hans telefonnummer. Jag tänkte att han skulle fråga om han var intresserad. Han frågade aldrig.

Efter att ha varit hemma i ett par veckor och funderat på om han tänker på mig så kom det ett sms. På alla hjärtans dag. En slump? Syfte?
Ett sms där han skrev att han saknade mig. Att han saknar mitt leende. Något sånt har Han med H aldrig sagt eller skrivit. Där har det alltid bara handlat om lust. Jag har saknat det andra. Det som är själsligt. Det som är något att bygga på.

Min önskan har aldrig varit att hitta en Man att prata med, jag har alltid velat hitta en Man jag kan vara tyst med och vara bekväm i det. Är det honom jag hittat nu?
Han var så intrigerad av mig att han letade rätt på mig. Han tog kontakt. Han sa att han saknar mig.

Jag saknar honom.

Gudmor funderar över Mannen och situationen

Han, som jag har en hemlig relation med, är mycket märklig. Märklig och faschinerande. Vi kan sitta på varsin sida av jorden och hetsa varandra till klimax. Den effekten har vi på varandra. Ingen annan har haft den egenskapen tidigare. Han är också den som vet mest om mig och mina begär. Någonsin.

Vi vet vid det här laget precis hur vi ska göra för att få ut det mesta av så lite kommunikation som möjligt. Via sms, via mail, över telefon.
Vi testar gränser, våra egna och den andres. Vi berättar hemligheter som inga andra vet. Hemligheter som ingen annan ska veta.

En av sakerna som kittlar är att allt är så superhemligt, det är också det som gör att det blir jobbigt emellanåt. Det finns en liten del i mig som varje dag vrålar: "Det vi gör är fel! Fel mot mig. Fel mot Flickvännen."

Ibland vill jag ha hela paketet. Ett förhållande på riktigt. Vardagen. Jag vill vara den Han pratar med i första hand. Jag vill vara den Han somnar bredvid. Den Han planerar framtiden med.

Det finns stunder då jag bara vill sätta mig ner och gråta, säga att jag inte är skapt för den här typen av relation.

Det finns stunder då jag vill att han ska säga: "Jag har lämnat henne. Jag satsar på oss." Det kommer inte hända. Då skulle det redan hänt.

Vill jag fortsätta i den här hemliga världen?

Gudmor andas ut

Jaha. När man tror som mest att världen ska gå under så har Han tydligen lyckats vända ALLT till vår fördel. Det är en Man med matjord i fickorna.
Även om Han kallade gårdagen för den värsta da'n i hans liv så har Han på ett vinnande sätt övertygat Flickvännen om att det inte är några konstigheter i Hans och min konversation.
Det mesta var raderat. *puh*

Det här kommer att leda till att vårt hemlighetsmakeri blir än värre. Nu finns många säkerhetsregler. Allt för att det ska kunna fortgå.

Gudmor andas ut för stunden och försöker ha is i magen.

Gudmor: Game over

Hur väl förankrad Gudmor ändå är i verkligheten så har Gudmor lekt struts. För länge. Nu funkar inte det längre. Det går inte att stoppa huvudet i sanden och tro att verkligheten inte finns.
Flickvännen har avslöjat oss. Eller Honom, hur man nu väljer att se på det hela.

Jag har haft sms- och mailkontakt med Honom, så har det ju varit under flera månader. Har haft mina funderingar på hur Han lyckas bolla konversationer med mig när han bor med Henne. Har egentligen inte varit mitt problem, men tanken har ändå funnits hos mig.
Vet att det varit mycket under dagtid och på tider då jag kunnat anta att Hon inte varit hemma eller vaken.
Har varit införstådd med den regeln. En tyst accept.

Nyligen var det en sms-konversation som började som vanligt, men efter ett tag blev märklig. Där någonstans tänkte jag att Han verkade konstig och osammanhängade. Fick meddelanden som inte stämde överens med tidigare överenskommelser. Nog för att Han ville försöka övertala mig till en hel del, det var en del av rollspelet, men det här var bara konstigt.
Morgonen efter fick jag ytterligere några sms. Konstiga och innehållet stämde inte med våra tidigare konversationer. Stämde inte med våra regler.

Sen kom bomben. Ett enda ord: Shit.

Efter det kom samtalen. Flera stycken i desperat följd. Viskande röstmeddelanden om att Hon kommit på oss och att jag ska vara försiktig med vad jag skriver. Om jag skriver.
Rösten lät så skyldig. Liten. Trött. Samtidigt som att Han lät som att han var beredd att fajtas.
Är säker på att det är jag som offras. Annars hade Hon offrats för länge sedan...

Det som var tänkt som en spännande historia vid sidan om, och var det, det är alldeles säkert över nu.
Det konstiga är att tanken som for genom min hjärna var: Jag slapp undan.

Har sagt det förr och jag står fast vid det: Otrohet är fult. Vilken roll man än har i historien.
När det här kommer ut på stan så kommer ingen att lyssna på vad jag har att säga. Förtroendet förbrukat.